Ringde mamma 2 veckor innan jag skulle egentligen åka hem och sa att jag inte kommer hem ännu utan hade fått jobb och lägenhet med Catalina och Theresia inne i Dublin.
Kan ju säga att mamma var ju inte jätteglad att jag skulle stanna kvar men hon sa att om det är det jag vill göra så ska jag stanna kvar.
Catalina, Theresia och jag jobba på Club M ett tag och träffade hur många människor som helst och levde livet, som man gör som 20-åring.
Efter nästan 1 år fick jag jobb som receptionist på Blooms Hotel. Jobbade där ett tag och sen hände 11 Sept, då bestämde Catalina och jag att vi skulle flytta tillbaka till Sverige.
Hemma i Sverige var det inte alls som det var innan jag flyttade till Irland. Saknade mitt nya liv på Irland så jag bestämde mig för att flytta tillbaka. Catalina följde också med.
Flyttade tillbaka i januari 2002, fick mitt gamla jobb på Blooms Hotel tillbaka och blev promoted till Head Receptionist.
Catalina och jag levde livet igen, och vilken underbar tid vi hade. En sak som jag bara inte förstår, vi tjänade mindre pengar då än vad vi gör nu men vi hade alltid pengar.
Jag kommer så väl ihåg kvällarna när Catalina och jag skulle gå ut....
Började nästan alltid med att vi tog en tupplur beroende på hur vi hade jobbat, dusch och sen öppnade vi en flaska vin som vi drfack medans vi smikande oss och gjorde oss iordning. Önskar ibland att man kan gå tillbaka i tiden bara för en helg och göra om det.
Nu börjat det kännas lite att jag bara rabblar men det känns ändå viktigt att skriva från början.
På Blooms Hotel jobbade jag med en tjej som hette Anna. Vi kom överens jättebra och en dag sa hon att hon visste den perfekta killen för mig, hennes pojkväns bror. Ja, säkert tänkte jag. Mer än så blev det inte och tiden gick. Något halv år senare nämnde hon sin pojkväns bror igen och jag bara svarade med ja, ja. Just då hade jag fått nog av killar och kunde inte bry mig mindre.
En söndags kväll när jag ligger på soffan hemma själv, för Catalina jobbade, piper min telefon till och jag har fått ett nytt sms, från ett nummer jag inta känner igen. Det stod iallafall; "Är det ok om jag ger ditt nummer till Frans bror? Anna". Svarade, fast till Annas telefon eftersom jag inte visste vem det andra numret tillhörde; "Varför inte". Tänkte att jag har ju inget att förlora. Fick sen inga mer sms den kvällen. Ja, ja tänkte jag, han ångrade sig väl.
Träffade Anna dagen efter på jobbet och hon sa att det var Frans brors telefon som hon hade smsat mig på för hon hade glömt sin telefon hemma.
Hon hade iallafall gett min nummer till Frans bror och han hade sagt att han skulle smsa mig.
På onsdagen, 3 dagar efter att Anna smsat mig från Frans brors telefon hade jag fortfarande inte hört nåt. Anna frågade mig om jag hade fått nått sms och när jag sa nej ringer hon honom och frågar när han ska smsa mig. Anledningen till att jag inte har nämnt Frans brors namn är för att vid denna tidpunkt hade jag ingen anning själv vad han hette. Anna hade säkert sagt det, men jag hade glömt :s
I alla fall, han smsade mig äntligen och vi höll på och smsa i 2 veckor innan vi bestämde att vi skulle träffas.
Någon dag innan vi skulle träffas ringer min telefon som ligger på soffan och jag är i köket och Catalina dammsuger. Jag tittar på telefonen och ser att det är Sean som ringer (äntligen fått reda på hans namn). Jag säger ut högt "Vad gör han! Han kan ju inte bara ringa så där", please note that we have not spoken to eachother yet, only texting. Catalina gapar till på mig att jag ska svara, så jag svarar.
"Hello"
"Hello, its Sean. How are you? What are you doing?"
"Peeling potatoes"
PEELING POTATOES!!!! Kunde jag inte ha kommit på nåt annat att säga. Kände mig som Baby i Dirty Dancing, "I carried a watermelon".
Hur som haver, vi träffades iallafall ett par dagar senare, på en blind date, hemma hos Anna och Fran. Jag var så nervös den dagen att allt jag åt var en halv blåbärs muffin
Jag måste säga, jag tror aldrig att jag har sett någon dricka en pint så fort som Sean gjorde när han kom. Han har berättat efter att han var cool lugn hela dagen, men när han skulle ta sig ur bilen hemma hos Anna och Fran kunde han inte röra sin ben. Killar kan tydligen också bli nervösa, hahaha.
Jaa, på den vägen är det med Sean och mig. Ganska kul faktiskt, Sean sa på våran första date; "I bet you 20e that one day we will get married".
Det var väl det sista jag tänkte på och svarade bara ja,ja.
Men jag kan ju säga att han vann vadet och jag gav honom 20e 25 aug 2006, våran bröllopsdag.
Hade ju tänkt och lägga in våran bröllopsbild här, men det går inte som jag vill, så jag får fråga Celine imorgon.
Tycker att jag har skrivit tillräckligt idag men det kommer mer. Detta är bara början!
Tack Celine! Det var inte så svårt som jag trodde att lägga till =)
No comments:
Post a Comment